påmind.
nån som inget visste. det har inte hänt förut efter olyckan då jag varit hemma.
det kändes konstigt. svårt.
" hmm, nej, yvonne finns inte mer... hon har avlidit. " hemska sanning...
jag tror att vissa förstår vad jag och vi går igenom, och vissa inte.
det är inte alltid så lätt.
jag visar kanske inte mkt utåt, men inåt är jag inte den som många tror.
jag är bara 22 år... och lever redan utan min mamma. hon försvann för tidigt.
det påverkar mig i mkt. i allt.
inom sinom tid har jag kanske mognat och kommit över detta.
men än så länge så gör det mest bara ont..
vad hände egentligen?
Man kommer nog inte över det helt nån gång =( Men det börjar kanske så småningom att göra mindre ont. Så man får bara härda och göra det bästa av det. Kram gounge
Hon fattas mig...
Åh, vad jag lider med er... Kan börja tänka på henne ibland, ser henne framför mig... usch, vad jobbigt för er! KRAM
Jag har førsøkt førstå men jag inser att det nog inte går att førstå helt førræn man sjælv upplevt det. Men det måste vara helt fruktansvært. Helt sønderrivande. Jag som bryter ihop totalt bara av att kugga uppkørningen liksom. Jag beundrar dig som ær så stark och ændå orkar skriva om det och tænka på det. Du ær så duktig. Jag saknar dig och ume! Och jag ær sæker på att din mamma ær med dig varje dag och tænker på dig lika mycket som du tænker på henne. Kram på dig, fina Anna.
Det sårar mig så att veta att hon inte finns mer, och jag förstår hur det känns. Det du känner kan ingen annan känna, för i sin sorg är man alltid ensam. Men att förlora en förälder är inte lätt, jag funderar ofta varför sånt händer. Man känner sig helt förlorad. Man har ju förlorat något så viktigt. Men det kommer dagar då det känns bättre, men tiden läker inte sår, för man får alltid leva med ärren. Men man lär sig leva med dom.
Du ska veta att jag tänker på er och jag önskar er all styrka och kärlek!
Ta hand om dig!
//Erica
