Jag tänker på dig hela tiden, i allt jag gör....

en månad utan mamma idag.. det är så tragiskt.
tiden springer snabbt förbi oss.. fast samtidigt ålar den sakta bredvid oss... det är konstigt.

  
 älskade mamma...... jag saknar dig så.

Det känns fortfarande som att det som drabbat oss inte är sant, att det inte är möjligt.....

Varför?
Varför vi?
Varför såhär?
Varför överhuvudtaget?
Frågor utan svar...................

Jag visar inte mycket utåt men inom mig känner jag en sån otrolig sorg.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva något som skulle försätta mig i en sån här situation.
Jag vet ibland inte vad jag ska ta mig till.... ikväll är en sådan stund... Det gör så ont.



Jag önskar mer än allt annat i hela världen att det vore annorlunda...
Varför, varför, varför......

Älskade lilla mamma..... om 9 timmar säger vi adjö, jag vill inte, jag kan inte, jag förstår inte...
varför kan du inte bara komma hem? jag längtar ju efter dig.........

Livet vändes upp och ner på en enda dag, en timme, en minut…

 

21 april 2009

 

Klockan är 08 och jag ligger och sover men blir väckt i vanlig ordning av min älskade mamma som kommer in och önskar mig en bra dag och ger mig de 3 pussarna på kinden i vanlig ordning som hon gjort varje morgon innan hon åkt iväg till jobbet..

Jag kliver upp en stund senare, dolar på här hemma… ser lite 24, städar och fikar innan jag går ut med hundarna på en promenad före att jag ska lämna de och gå till mitt jobb som startar kl 12.15..

Klockan 16.20 kommer jag hem, och strax därefter kommer även pappa hem. Jag går upp till datorn och är påväg att hoppa in i duschen då det ringer på dörren där nere, det är en mannlig och en kvinnlig röst som jag inte känner igen så jag bryr mig inte om det, det får pappa sköta tänkte jag. Men nån sekund efter det ropar pappa åt mig att komma ner. Till min förvåning så är det två poliser som sitter vid vårt köksbord.. min första tanke är, vad har jag nu gjort? …

De går rakt på sak och berättar att vår bil har varit med i en bilolycka, en kollision med ett tåg och att de inte vet hur allvarligt skadad personen och de två hundarna som var i bilen blivit. De vet bara att kvinnan i bilen har förts medvetslös med ambulanshelikopter till NUS och att de ännu inte fått ut hundarna ur bilen.

Då kom paniken krypande och tårarna rinnande… vad skulle man tänka, det värsta? Det bästa? Jag tänkte inte det värsta iaf… jag tänkte mig en massa blod och att jag aldrig igen skulle tillåta min mor att köra bil ensam.

Poliserna ville skjutsa oss till akuten för köra själva det fick vi inte… men vi ringde min bror, Jonas och han kom direkt och snabbt senare var vi inne på akuten, därifrån tog de med oss 2 våningar upp till iva. Där fick vi sitta i ett anhörigrum och vänta, efter en halvtimme kom en sköterska in och berättade att de ännu inte vet hur det är med den skadade, att hon fortfarande var inne på röntgen men att hon snart skulle komma ner till den här avdelningen.

Dunk dunk dunk dunk dunk… hjärtat klappade fortare än aldrig förr, men jag hade fortfarande inte börjat tänka att det värsta skulle ha kunnat hänt.

Jag, pappa och brorsan blev sittandes där inne till kanske kl 18 då det kom in en läkare samt en sköterska och han, doktorjäveln gick rakt på sak………… han sa de ord jag aldrig nånsin trodde att jag skulle få höra. Han förändrade mitt liv med den sanning han sa..

”tyvärr…. Hennes liv gick inte att rädda. ”

…. Chockade och förtvivlade satt vi där och grät och visste inte vad vi skulle ta oss till.

En stund senare frågade de om vi ville komma och titta på henne, vilket vi tackade ja till.

Där låg hon i en sjukhussäng, så vacker så fin…. Min älskade mamma. Så fin, men redan så kall…och så blå, så svullen.. men så vacker. Min mamma…….

Jag tänkte fortfarande klart, så jag gick iväg och ringde till mammas chef och sa att mamma inte kan komma och jobba imorrn…. Eller nån annan dag heller.

Sen gick jag tillbaka till salen där mamma låg… där satt vi alla helt stumma, helt tomma, helt utan ord… så otroligt chockade och ledsna. Det kunde inte vara sant……

 

Efter en stund gick pappa därifrån och ringde min syster som bor i göteborg, min faster och min farfar som båda bor i hörnefors.. Vi blev förda till anhörighetsrummet igen, där satt vi och grät så förtvivlat… Mardrömmen blev en sanndröm.

På en halvtimme anlände min faster och johan samt min farfar…

Efter en stund kom sköterskan och hämtade oss och visade in oss i ett rum fyllt med brinnande ljus och med mamma iklädd vita kläder liggandes i en säng.

Där satt vi nu alla sex och bara tittade på mamma….. min vackra mamma, min älskade mamma… Hon var nu borta, hon skulle aldrig mer komma hem, hon skulle aldrig mer säga till mig att hon älskar mig…… aldrig mer, aldrig igen.

 

Det här var den värsta dagen i mitt liv..

Dagarna efter den 21 april och fram tills nu har inte varit roliga på nåt sätt, så otroligt mycket att göra och fixa, ringa och prata… det finns inte ord. Men det orkar jag inte gå in på nu…

 

Mina tårar slutar inte rinna, det var tungt att skriva detta……

Jag hoppas innerligt att ingen annan ska behöva uppleva samma sak eller nåt liknande.

 

Helt oförberedd på det värsta var jag.. vi… alla..

 

Ta hand om er och ta vara på de nära och kära ni har..

Man vet aldrig när man ses för sista gången………………..

 

Jag älskar min mamma, världens bästa mamma…….

Hon saknas inom mig så enormt.