nu känner jag mig nere igen..



efter en bra träningsvecka sträcker/brister nånting i vaden... jahappppp.
nu ska jag vila några dagar, ha benet lindat under dessa dagar, sen börja med exentrisk träning.. jag hoppas verkligen att det är en lindrig version av bristning jag fått, jag orkar inte vara skadad. jag blir så förbannad på mig själv.

värre dock för vårt nyförvärv som olyckligtvist kanske slet upp sin gamla korsbands-ledbands-minisk skada.. vi tog ambulansen till akuten och var där några timmar, de är ju som bekant inte snabbast på jorden där alltjämt. någon diagnos kunde som väntat inte ställas ikväll. riktigt trist, fan vad jag lider med henne.. det är inte rättvist.

inne i ambulansen sprack det för mig.. små tårar kom rinnande.
varför kunde inte folket i ambulanshelikoptern rädda min mammas liv?
och inne på akuten kändes det lika kusligt...
jag ska nog inte bli läkare. jag klarar inte av sjukhus.
dumma akut, dumma röntgen, dumma intensiv, dumma doktor.